|
Kristendom, den religion som utgår från den lära som förkunnades av Jesus från Nasaret och återges i Nya testamentet, andra delen av Bibeln, de kristnas heliga skrift.
Tidig historia
Kristendomen uppstod ur judendomen under första århundradet e.Kr. efter förkunnelse av Jesus Kristus och spred sig snabbt kring Medelhavet tack vare flitig mission, inte minst av aposteln Paulus. Redan tidigt bestod församlingen i Jerusalem av både arameisktalande och grekisktalande kristna. P.g.a. förföljelser och krig lämnade många kristna Palestina och flyttar till andra delar av det romerska riket. Den arameisktalande kristendomen tappar i betydelse och Mindre Asien tillsammans med Syrien övertar rollen som kristendomens kärnområden. Kristendomen sprids västerut genom emigration och når snart rikets huvudstad Rom. Dit sänds även apostlarnas ledare Petrus som anses ha blivit den romerska församlingens förste ledare (biskop).
På 90-talet e.Kr. sker en definitiv brytning mellan judendom och kristendom. De kristna slutar att delta i judarnas gudstjänster och romarna inser skillnaden mellan judar och kristna vilket leder till att de kristna inte längre behandlas med den tolerans som var bruklig mot judarna.
Under 100-talet byggs organisationen ut, varje församling leds av en biskop som har diakoner och presbyter under sig. En grupp tidiga teologer, apologeterna, försvarar kyrkans tro och knyter an till tidens filosofi och retorik. Flera grupper bryter med den kristna huvudtraditionen och bildar tidvis framgångsrika närbesläktade religioner. Bland dem finns gnosticism, markionism och montanism.
Under 200-talet ökade antalet kristna kraftigt vilket ledde till att de tidigare sporadiska förföljelserna från staten tilltog i styrka. De svåraste förföljelserna inföll under kejsarna Decius och Diocletianus. Under kejsar Konstantin den store (tidigt 300-tal] förändras situationen för de kristna som får religionsfrihet och ökat inflytande. År 325 samlas biskopar från hela riket till det första ekumeniska kyrkomötet i staden Nicaea. Därmed var grunden lagd för en rikskyrka. Under kejsar Theodosius den store på 380-talet blir kristendomen statskyrka och omkring år 400 var riket kristnat. Sedan tidigare var kristendomen statsreligion i Armenien och Etiopien. I slutet av 700-talet bryts det sista organiserade motståndet i de germanska rikena ner av Karl den store.
Uppdelning
Den organiserade kristendomen är uppdelad på en mängd olika kyrkor och trossamfund. Under de kristologiska striderna på 400-talet bryter flera kyrkor med majoritetslinjen. Dessa finns kvar än idag och brukar kallas orientaliska kyrkor.
Även inom Romarriket uppstod skillnader mellan östlig (grekisk) och västlig (latinsk) kristendom. Sedan en schism år 1054 mellan biskopen i Rom (påven) och biskopen i Konstantinopel (den ekumeniske patriarken) har dessa skillnader permanentats i två olika kristna kyrkor den Romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna.
I väst var det inte slut på striderna. Under 1500-talet protesterade munken Martin Luther ihärdigt mot att kyrkan sålde avlatsbrev och därmed blev han upphov till reformationen. Några teologer, bland dem Jean Calvin och Hyldrych Zwingli, ansåg att Luther inte gick tillräckligt långt och drev reformationen i radikalare riktning. Ett flertal olika kyrkor och samfund uppstod och har fortsatt att uppstå sedan dess. Som övergripande benämning på de kyrkor som uppstått efter reformationen brukar man använda ordet protestanter. Skillnaden mellan olika de protestantiska samfunden kan vara mycket stor.
|